Sanna finländarnas falska bubbla.

Om man får tro opinionsmätningarna är var sjätte röstberättigad finländare redo att lägga sin röst på ett nationalistiskt parti som vill bygga ett samhälle baserat på en finsk enhetskultur.

Det valprogram som Sannfinländarna dunkade i bordet i förra veckan är en spökhistoria och verklighetsfrånvänd skröna i den meningen att det fullständigt ignorerar det svenska samhälls- och kulturarvet i Finland. I stället betonas vikten av kultur och konst som bygger upp den finska identiteten och en public service-verksamhet som är hårdbantad på både svenska och amerikanska inslag.

Partiet vill att skolundervisningen börjar betona det finska undret - hur ett fattigt och avsides beläget land utan större naturrikedomar genom hårt arbete blev en nation, känd för sina framsteg. Typ bonden Paavo i blänkande nya Nokiastövlar.

Sannfinländarna försöker få sina väljare att tro att orsaken till det finländska illamålendet ska sökas i det övernationella beslutsfattandet. Finländaren sägs må illa för att hon inte längre kan påverka saker och ting sin egen näromgivning.

Sannfinländarna utmålar integrationsprocessen och inskränkningen av det nationella självbestämmandet som ett hot mot välfärden och ett sätt för kapitalkretsarna att befrämja egna intressen, elitism och olikhet. Valprogrammet är en predikan om finländsk självbestämmanderätt och en avståndsmarkering från "högerns penningmakt" och "vänsterns systemmakt".

Pratet om det framtida, multikulturella samhället visar enligt Sannfinländarna att det finns en folklig enhetskultur värd att slå vakt om och förstärka i Finland. Partiet motsätter sig inte invandring helt och hållet, men begreppet "landets sed" förekommer ymnigt i avsnitten om invandringen.

Svenskan behöver inte avskaffas som nationalspråk, men den så kallade tjänstemannasvenskan ska bort och språket göras frivilligt på alla undervisningsnivåer. På motsvarande sätt ska heller inte de svenskspråkiga tvingas läsa finska i skolan.

Det sista rimmar illa med Sannfinländarnas påpekande om att finskan är nyckeln till integreringen i det finländska samhället. Men så kryllar det också av paradoxer och halvsanningar i det diffusa, men starkt propagandistiska och populistiska valprogrammet.

Här hävdas bland annat att finländarna överutbildas, att de finländska kvinnorna föder för få barn och att KSSR-processen är ett sätt för de "gamla" partierna att försämra invånarservicen. Föga oväntat har valprogrammet stött på massiv kritik från företrädare för de andra partierna.

Risk finns dock för att Sannfinländarnas väljare aldrig kommer att inse eller ens bry sig om att deras parti saknar en tillväxt- och sysselsättningspolitik som kan föra Finland ur skuldspiralen. Sannfinländarnas rider på rädslan för globaliseringen och väljarnas behov av en proteströrelse.

Alla de som får nattsömnen störd av Sannfinländarnas manifest kan i alla fall trösta sig med att programmet inte ger mycket stoff för ett regeringsprogram som andra partier kan omfatta. Vill Sannfinländarna med i en regering tvingas partiet ersätta det inåtvärmande, sladdriga struntpratet med en realpolitik som inbegriper eurobelopp och exakta procentsatser.

Det leder till ett ansvar som i sin tur sticker hål på de sanna finländarnas falska bubbla.