Bjurström ruikutti

Tuo oli aika hyvin tiivistetty. Näin se juuri on miten kerroit.

En katsonut ko. ohjelmaa, joten en tiedä, miten paljon MB painotti Husarin arvostelua. Minä luin sitä hieman toisella tavalla.

"Show-ohjaus hyvä, henkilöohjaus huono, esitys ilman henkeä ja sanomaa." Katso alla.

Olin ensi alkuun aikeissa lähteä katsomaan esitystä, mutta mieleeni hiipi epäilys "pusipusi" MB:n kyvyistä ohjata musikaali, jolla on väkevä sanoma.

Luettuani sekä Jukka Kajavan että Husarin arvostelut, huomasin, että epäilykseni olivat oikeat ja jätin menemättä katsomaan esitystä. Ainoa hyvä puoli prosessissa oli, että sain hankittua CD:n Broadwayn alkuperäisesityksestä rahisevan LP:ni tilalle.

Sääli, että esityksen ohjaajana oli MB, joka keskittyi ainoastaan ns. show:n luomiseen. Olisi luullut että nykypäivänä olisi ollut "tilaus" mm. myös musikaalin sodanvastaiselle sanomalle.

Niinpä en ostanut lippuja esitykseen ja jäin musiikkia kuunnellessani muistelemaan niitä paria erinomaista esitystä, jotka aikoinaan olin nähnyt.

Toisaalta, ehkä MB:nkin ohjaus tulee jäämään historiaan aikamme aattettomuuden ja hengettömyyden, sekä läpitunkevan kaupallisuuden edustajana...



"Hair är rena showen
TEATER
Hair av James Rado, Gerome Ragni och Galt MacDermot
Översättning till finska: Markku Salo. Regi: Marco Bjurström. Koreografi: Bjurström och Mindy Lindblom. Musikarrangemang och kapellmästare: Antti Vauramo. Scenografi: Jyrki Seppä. Dräkter: Jarkko Valtee. Ljus: Timo Alhanen. Med: Ville Pusa, Otto Kanerva, Ilari Hämäläinen, Alain Azerot, Hanna-Riikka Siitonen, Kaisu Kurki, Amira Khalifa mfl.
Uusi Iloinen Teatteri, Peacock på Borgbacken. Förhandsvisning den 4.8.

Musikalen Hair, som fick premiär i New York år 1967, har åldrats. Världen har sprungit ifrån hippierörelsens drogdisiga kärleksbudskap som förverkligades mellan lakanen, och från den krigsföring som utspelade sig i Vietnam. Om man inte placerar musikalen i nutid är den bara ett tidsdokument utan budskap. Så som på Borgbackens Peacock-teater där den framförs som glassig yta och glittrande show.
Marco Bjuström är jättebra på att regissera show och däri ligger uppsättningens drivkraft. Det är underhållning som gäller, med början i en nästan dionysisk inledningsscen med halvnakna kroppar i loja rörelsemönster till orangeklädda indiska tempeldansare med halvmask i blått och guld. Själva scenbilden är ganska diskret med stjärnhimmel och musiker i fonden och konstruktioner i grått virke, som får mig att tänka på gamla träbroar, vid sidorna. Den här lösningen ger scenrum åt de färgstarkt levande dräkterna samt åt de många vitala masscenerna med dans och sång.
Centralfiguren i musikalen är killen Claude, som spelas av Ville Pusa. Han lever tillsammans med Sheila (Hanna-Riikka Siitonen) och Berger (Otto Kanerva) i ett triangelförhållande. Drogpåverkad hallucinerar han kring USAs - och världens - historia. Han ser figurerna ur Borta med vinden, filmstjärnor och stormän, men också buddhister som klås upp av katoliker som klås upp av nazister. Kärnan i intrigen handlar ändå om Claudes kallelse till mönstring. Skall han rycka in, som lagen påbjuder, eller följa sin generations måtto ”make love, not war”.
Handlingen, personregin och karaktärsbygget är dessvärre inte uppsättningens starka sida. Jag saknar en vision - förutom den om tajt show - av regin. Vad har de på hjärtat, de här hippiena med kraftig showmake-up och fladdrande bjärta kläder? Jag kommer faktiskt på mig själv med att ha långtråkigt och räknar till 35 sångnummer - kanske för många för en uppsättning som inte vill annat än underhålla?
Innehållsmässigt är väl just tiden det största problemet i Hair. Krigsbegreppet har förskjutits och blivit till kamp mot global terrorism, LSD har visat sig vara ytterst skadligt och likhetstecknet mellan kärlek och okontrollerad sexuell yra har tynat bort i aids. Idag har vi istället det new age-inspirerade kärleksbegreppet som handlar om att livet är heligt och om inre frid och närvaro i nuet (alternativt ”lyckopiller” för ökat välbefinnande). Vi har protesterna mot världsbanken och handelstullarna. Vi har feminismen och veganerna. Men vi har inga musikaler om den unga generationens protester, för de uttrycks genom hip-hop, rap, spoken word och blandad estradkonst. Inte genom musikal. Så musikalen blir det som också Bjurström gör av Hair på Peacock - ren och skär underhållning. Och som sådan är Hair inte oäven. Trots att uppsättningen inte har egentliga sångsolister blir helheten, det samsjunga, riktigt bra. Detsamma gäller för dansen, som når ut med sin energi. Lägg till fantasifulla dräkter, skojiga könsrollsupptåg, nakenscener och svängig musik som många känner igen. Hair kommer inte att sakna publik.

MARIA LINDH-GARREAU"